Dessa tankar..
Hej!
I natt låg jag och vände och vred på mig, tankarna bara snurrar..
Är det rättvist att man ska behöva oroa sig nått så fruktansvärt över en anhörig så man skapar oro(ångest se de kryper i kroppen?
Jag har flera gånger kommit på mig själv planera din begravning.. Sjukt.. Det är inget ja vill tänka på..
Jag ska inte behöva oro mig för sådant, du ska ju leva många år till enligt livets gång..
Men här ligger jag och planerar din begravning, låtar och allt runt.. Jag tänker mycket på hur man går till väga med begravningsbyrån. Går man bara in och säger "Hej. jag vill planera en begravning?"
Helvete.. Visst kan man vara svag vissa dagar, men detta knäcker mig.. Vad gör jag om du dör?
Kan jag leva vidare? Eller kommer mitt liv då bli suddigt av allt jag minns av dig, men ändå glömt bort?
Jag vet inte hur du var innan sjukdommen mer än ett par få minnen..
Allt jag kommer minnas är sjukdommens ärr på dig och spriten som förstörde dig..
Fuck..
