Pappa Del 2
Efter någon vecka fick han komma hem till Karlstads sjukhus.
Första tiden lpåg han på IVA. När han vaknade första gången där så raserade min värld igen.
Han visste inte vem jag var.
Del 2
Efter de att pappa vaknade upp på IVA så förändrades allt...
Att han inte visste vem jag var var det som gjorde mig mest ledsen.
Han låg där i sängen och tittade på mig med stora ögon, han verkade rädd. Rädd för sin egen dotter.
Ingen kunde svara på om han någonsin skulle bli normal igen, ingen visste något.
Efter några dagar på IVA hade han sitt första genombrott.
Jag och Linda åkte dig och hälsade på han, då för sörsta gången såg han vem jag var. Han log när han såg mig.
Linda grät och jag fick hålla tårarna inne. Han drack t.o.m någon läskig dryck som såg vidrig ut.
Men den ljuspunkten var borta dagen efter.
I 3 månader satt jag på sjukhuset hela besökstiderna, ja inte på IVA då eftersom dom har fri besökstid där, men dag ut och dag in var jag på sjukhuset.
När han väl kom på AVD så hoppade han runt mellan 14-15-22.
22:an stannade han längst på.
Mellan tiden från en AVD tills dess han kom hem hände de otroligt mycket, han rymde 3 gånger, han fick lära sig prata, läsa och gå.
Rehabliteringen var de svåraste för mig att uppleva, då man gärna vill hjälpa till men inte får, eftersom han ska lära sig själv.
Han kan än i dag inte läsa, han har tappat massa ord, byter namn på saker och människor, kan inte förklara sig och har inget minne kvar.
Allt detta är jobbigt för mig att bära på ensam.
Som de är i dagen läge är jag ensam om att ta hand om pappa, jag har stöd från Magnus och Mamma med familj men ändå är de jag som drar. Jag är Mamma åt min egen Pappa
Kommer skriva rent allt detta senare och dela upp de i fler inlägg. Detta är en salig röra och jag kommer fördjupa mig i alla punkter..
Så detta är mest för mig själv så allt blir en berättelse istället för tusen som de känns som.
Puss på pannan / MiNNa
Första tiden lpåg han på IVA. När han vaknade första gången där så raserade min värld igen.
Han visste inte vem jag var.
Del 2
Efter de att pappa vaknade upp på IVA så förändrades allt...
Att han inte visste vem jag var var det som gjorde mig mest ledsen.
Han låg där i sängen och tittade på mig med stora ögon, han verkade rädd. Rädd för sin egen dotter.
Ingen kunde svara på om han någonsin skulle bli normal igen, ingen visste något.
Efter några dagar på IVA hade han sitt första genombrott.
Jag och Linda åkte dig och hälsade på han, då för sörsta gången såg han vem jag var. Han log när han såg mig.
Linda grät och jag fick hålla tårarna inne. Han drack t.o.m någon läskig dryck som såg vidrig ut.
Men den ljuspunkten var borta dagen efter.
I 3 månader satt jag på sjukhuset hela besökstiderna, ja inte på IVA då eftersom dom har fri besökstid där, men dag ut och dag in var jag på sjukhuset.
När han väl kom på AVD så hoppade han runt mellan 14-15-22.
22:an stannade han längst på.
Mellan tiden från en AVD tills dess han kom hem hände de otroligt mycket, han rymde 3 gånger, han fick lära sig prata, läsa och gå.
Rehabliteringen var de svåraste för mig att uppleva, då man gärna vill hjälpa till men inte får, eftersom han ska lära sig själv.
Han kan än i dag inte läsa, han har tappat massa ord, byter namn på saker och människor, kan inte förklara sig och har inget minne kvar.
Allt detta är jobbigt för mig att bära på ensam.
Som de är i dagen läge är jag ensam om att ta hand om pappa, jag har stöd från Magnus och Mamma med familj men ändå är de jag som drar. Jag är Mamma åt min egen Pappa
Kommer skriva rent allt detta senare och dela upp de i fler inlägg. Detta är en salig röra och jag kommer fördjupa mig i alla punkter..
Så detta är mest för mig själv så allt blir en berättelse istället för tusen som de känns som.
Puss på pannan / MiNNa
Kommentarer
Postat av: Michael Jackson - Minnesblogg
Hej! Du skulle vara jättegullig om du skulle kunna rösta på min som Veckans blogg här:
http://kimberleyann.blogg.se/2009/november/veckans-blogg-del-2.html#comment
<3 :)
Trackback
